Everything is so good.



Livet är bara så bra just nu på alla sätt och vis. Det är sommar, jag skrattar mycket och jag känner mig så complete. Jag är lycklig helt enkelt och jag vet inte hur jag om endast två veckor ska kunna lämna allt utan att fullkomligt gå sönder. För samtidigt som  en del av mig saknar familj och vänner i Sverige är jag rädd för hur det kommer att kännas att sakna Amerikansk familj och vänner. Jag tror att jag aldrig riktigt förstod att jag skulle lämna Sverige, men än mindre förstår jag att jag nu måste lämna USA. Jag är inte redo än, och jag vet inte om jag någonsin kommer att bli. 

Missförstå mig inte, jag älskar er i Sverige så mycket mer än jag kan beskriva. Men jag älskar det här med. Mitt hjärta är delat i två, och jag vet inte hur jag ska få det att kännas helt just nu.

More from Prom 2k14

Tänkte bara ta en stund att vara ofantligt töntig och publicera den officiella prom bilden som togs under prom. Lång kö och många finklädda personer som lined up framför kamerorna med stora leenden. Minst lika många som senare var missnöjda med bilderna efter pick up i skolan två veckor senare. Som tur var tillhör inte jag den gruppen, och blablabla. Jag är en lite bajsig så hej då!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

A day in Seattle.

Förra veckan var det senior skip day, kort och gott en dag då alla seniors bestämmer sig för att skippa skolan och göra något bättre, som att sova, äventyra eller bara vara awesome. Eftersom att mina vänner är fruktansvärt tuffa tog vi oss en heldag i Seattle och alla dess fina parker, helt utan att spendera pengar (sånär som på parkering, bensin och lunch). Och för att göra det hela ännu bättre var vädret på vår sida med. Inte regn, inte för starkt solsken och inte för molnigt. Lagomt. Washington, I am deeply in love with you.
 
 Vi hälsade på The Troll under en av Seattles alla broar.
 
Jag är övertygad om att vi hittade planetens mysigaste secondhandaffär, och att vi tog de tuffaste spegel-selfies någonsin på en annan mysig, men svindyr affär.
 
Seattle skyline var fin som vanligt.
 
Picknick lunch från Dick's var också bra. Som vanligt det med.
Klättrade på icke klätter-tillåtna föremål med två ofattbart bra personer.
Drog vidare till nästa park och svävade ovanför Seattle för en lång stund.
 
Seattle är fint och likaså är Katie och Tyler.
 
Park nummer 3, och Tyler var lite on top of the World.
 
Walk genom en rosa träd-djungel innan hemresa.

Obligatorisk prom-update

Förra veckan hände prom, kanske bland det mest amerikanska av amerikanska så jag känner mig därför lite obligated att skriva om det. Redan en månad innan själva prom blev "promposals" till höger och vänster lite till en del av vardagen, vissa superstora och avancerade satsningar, andra mindre men minst lika gulliga. För ja, tro det eller ej, efter 9 månader i USA ser även jag det som något gulligt och inte en överdriven och pinsam handling. Somehow lyckades även jag skaffa mig en prom date i form av Dave som frågade mig ett par veckor innan, en kväll i vår back yard. 
 
Den klassiska "Jag blev just frågad till prom!" bilden som togs efter.
 
Tiden fram till prom gick sedan fortare än vad jag någonsin hade kunnat vänta mig och helt plötsligt var det Lördag 17:e maj, en dag som jag och Amber spenderade med att gå en välgörenhets marsch bland annat, samt ytligheter så som hår och smink. Senare samma eftermiddag kom våra prom dates över till vårt hur för obligatorisk Picture taking. Åter igen, väldigt amerikanskt. Som tur var är dessa människor, inklusive Värdmamma bakom kameran väldigt underhållande, och våra bilder är därför likaså. Långt från perfekta, mycket skratt och en hel del awkwardness.
 
The main struggle of prom night, how to avoid killing your date with the boutonniere.
 
Amber and I, the coolest combo out there.
 
Tiny Group Picture with Dave and I, and Michael and Amber.
 
Efter tusentals bilder drog vi sedan vidare till Downtown Tacoma för middag tillsammans med övriga i vår grupp, och självklart ännu fler bilder. Denna gång framför The Glass Art Museum, mycket möjligt en av mina favoritbyggnader på denna jord, praktiskt nogt belägen på andra sidan gatan från The Union Station, vår Prom location. Prom visade sig vara en sådan upplevelse som det inte riktigt finns ord för. Speciell. Amerikansk. Fotografi. Musik. Ohörbara konversationer. Dans (även om det var ett minimum för de flesta, dock inte mig och Dave, eftersom Dave är Dave). Avslutade kvällen minst lika bra on the Waterfront med nattutsikt av ljus i olika toner och nyanser. Lite lagomt magiskt. Allt som allt, en bra kväll med personer nu betyder sådär megamycket för mig och som jag uppskattar mer och mer för varje dag.
 
Majoriteten av vår grupp: Layne & Megan, Jag & Dave, Nick & Katie, Michael & Amber, and Tyler & Maddy.
 
Underbara personer som jag stolt kan kalla mina vänner, fantastiskt vackra med personligheter ännu vackrare.
Megan, Amber, jag, Louise och Angela.
 
Alex & Louise, jag & Dave. The Vikings with their dates, or the Americans with their dates, both work. Hur som helst, älskar denna bild tillsammans med den bästa Danskan out there!
 
I don't even know. Just because... Sweden, Denmark and America give the word stupid a new meaning?
 
Union Station, även det en fantastiskt tuff byggnad.
Avslutningsvis, en halvstel bild på Dave och mig trots att han är den minst halvstela person jag vet och dessutom anledningen till varför Prom blev lyckad och varken stel eller halvstel. Om era ögon nu blöder på grund av för mycket prom bilder förstår jag er till fullo. Tack vare denna tillställning och allas bilder är alla mina sociala medier vid detta lag ganska hemska.

American easter experience!

Som utbytesstudent känner jag mig ibland lite små-förvirrad. Tillexempel visade det sig att den gågna helgen var påsk, något jag var helt omedveten om fram till självaste långfredagen, då det nämndes av någon i skolan. Anledningen till detta skyller jag främst på att springbreak inte var relaterat till påsk över huvud taget. Men trots att jag hade glömt bort påsken hade inte min familj gjort det, och vi firade tillsammans. Kelsey kom hem från college och några av kusinerna kom på besök, samt ytterligare lite släktingar för påskmiddag. God mat, en hel del prat och andra roligheter gjorde alltså min påsk pretty awesome!
 
Hade även lite intressanta Sverige-samtal med familjen. Att vi har påskkärringar som flyger till blåkulla ("Easter witches who travel to the Blue Valley") på kvastkäppar var enligt dem helknäppt. Ännu mer konstigt var konceptet att knacka dörr och få godis. "Like Trick or Treating twice a year?!"
 
Imorse vaknade vi upp tidigt eftersom påskharen hade varit på besök och gömt easter baskets för oss runt om i huset.
 
Jag, Amber, Karen, Kelsey och Brian, samt Granola, Cookie och Dixie gullar oss i vardagsrummet.
 
Två sekunder senare var det kaos på grund av en sprallig Granola puppie.
 
Mycket möjligt min absoluta favoritbild från påsk 2014.
 
Påskharen hade även varit i trängården, vilket innebar Easter egg hunt.
 
Jag och Granola var ett ganska kasst äggletar-par om jag får säga det själv.
 
Bam däremot var mer successful. Troligtvis bäst av oss alla!
 
Vi fortsatte påskligheterna med äggfärgning. Färgglatt värre!
 
Efterbild. Hur tufft är inte Sverige-ägget om jag får fråga?
 

Vattenpolo är la bra!

Vattenpolosässongen är sedan en månad tillbaka igång och jag är lyckligast i världen över att åter igen varje dag efter skolan få gå ner till vår skolas underjordiska pool och spendera ett par timmar i vattnet. En sport som jag för inte allt för länge sedan inte visste speciellt mycket om är nu en stor del av mitt liv, och jag stortrivs. Inte för att jag är överdrivet bra, utan för att jag får vara i vatten och ha kul med de övriga 30, lite smått galna tjejerna på laget.
 
Hittills har sässongen gått kanonens och utav 6 matcher har vi 6 vinster i bagaget, vissa viktigare än andra. Detta innebär att vi för tillfället är rankade tredje bäst i hela Washington State vilket är lite småtufft. Om vi håller detta score uppe betyder det även att vi kan bli direkt-kvalificerade till State, utan att behöva spela the Wild-card tournment, som dessutom infaller samma dag som prom. Att sista minuten-kvala till state eller att gå på prom är ett beslut få av oss vill behöva fatta!
 
Imorgon spelar vi en av våra därför kanske viktigaste matcher, nämligen mot Gig Harbour som för tillfället är rankade nummer ett i Washington, och dessutom besitter State champion-titeln från simsässongen. De är därför ganska väldigt kapabla att simma fort. Hur som helst har Stadium, enligt vår coach för första gången på evigheter möjlighet att faktiskt vinna över dem. Något obeskrivligt stort som skulle placera oss högs upp på listan av vattenpolo-lag i Washington. Tuffelitufft!
 
Insåg precis att detta låter som ett extremt skrytigt inlägg, och som svensk är det därför min plikt att nu släta över allt som jag precis sade genom att förtydliga att våra framgångar med säkerhet inte beror på mina insatser de få minuter jag har spelat under Varsity-matcherna. Stadium råkar bara ha ett stort gäng ambitiösa och duktiga spelare som numera är seniors eller juniors, alltså bättre, starkare och läskigare än förut.
 
Har ännu inte så värst många bilder från vattenpolon, så därför blir det en repris från spring break med mig och några favoriter; Angela, Megan och Amber som alla tre är grymma på vattenpolo.
 
 


Spring Break.

Idag är det söndag, vilket innebär att mitt första, och troligtvis sista Amerikanska spring break är så gott som avslutat. Denna vecka har varit fantastiskt bra på så många sätt och vis, och därför också passerat alldeles för fort. Är det möjligt att det redan har gått en vecka? Enligt de miljontals bilder som jag har på min telefon och kamera tycks det i alla fall vara fallet, så jag tänkte ta och sammanfatta det hela med några av dem.
 
Började lovet med en roadtrip ner till Corvallis, Oregon, där min äldsta värdsyster Kelsey går sitt sista år på college. Vi besökte bland annat Oregons kust och staden Newport en dag, där vi vandrade omkring i många timmar, både på stranden och bland de små butikerna i staden. Passade också på att beskåda ett gäng sälar som njöt i solen på en av bryggorna i hamnen, gå på museum, och köpa kola (något som Oregon tydligen är känt för). Eftersom Kelsey var tvungen att ha lektioner några av dagarna då vi var där passade Amber och jag på att roa oss med att gå vilse i Downtown och fika. Vi fick även följa med på en college class om kor och deras fortplantning och vara med i fårladan när Kelsey gjorde research för sitt slutprojekt. Jag och Amber skaffade oss vänner för livet. Efter fyra mycket bra dagar satte vi oss åter på tåget tillbaka till Tacoma.
 
Glada bilpassagerare trots regn och rusk.
 
New Port beach, en Amber, och väldans mycket fiskmåsar.
 
Egobilder på stranden. Underbart vackra!
 
Bästa och gulligaste kompisarna man kan få.
 
Väl hemma igen bestämde vi oss för att tillsammans med några vänner ta en dag i Seattle för att kolla lite närmre på University of Washington, skolan där Amber kommer att gå nästa år. Vi tog alltså bilen upp, vandrade runt på campus och i några av byggnaderna för en stund och fick till och med besöka ett av "husen" (ungefär som en husgrupp med dorm rooms). Var häpnadsväckande vackert med berg i sikte, blommande körsbärsträd och fin arkitektur. Jag är nu ganska såld på college-konseptet och skulle utan tvekan kunna tänka mig att bli en UW Huskie nästa år.  
 
Amber, en tidigare Stadium-elev som nu går på UW, Megan och Angela.
 
Stentuffa som vi var provade vi headbands och kände oss oslagbara...
 
...Så oslagbara att det helt enkelt var vår plikt att köpa dem, samt att matcha på bowlingbanan senare samma kväll. (Att en leende Layne dessutom är med på bilden gör mig bara lite för lycklig)
 
Följande dag åkte jag ut i skogen med ett gäng vänner som hade slagit upp ett tält och skulle campa. Stannade för kvällen och grillade korv, lekte lekar och pratade.

 
Resten av lovet har jag spenderat med hundarna, främst på balkongen där jag har suttit och målat vad som ska bli en bild för Megan eftersom hon har efterfrågat en målning att ha i sitt college room nästa år. Stackars rum. Jag och Amber bestämde oss också, trots regn att ta hundarna på en springtur i leran. Kul trots att det numera luktar blöt och lerig hund i mitt rum.
 

Blue on blue, one stroke at a time, into deeper and deeper shades of night.

 
Jag är inte helt säker hur jag känner över det faktum att det hänger en glittrig långklänning på min garderobsdörr just nu. Är ännu mer förrvirrad är jag över det faktum att den glittriga klänningen är min och att jag tycker om den trots att den glittrar. Så ja, den blå och glittriga tygsaken är alltså min prom dress som lite smått oplanerat införskaffades igår i en affär som jag inte minns namnet på, vilket innebär att jag nu är hyfsat redo för Prom som äger rum 17e Maj. Dock är temat för denna dans är "The Great Gatsby" som jag aldrig tidigare har sett, och jag är alltså en gnutta mindre redo. Men men, det blir nog roligt ändå!

And the mountains echoed.

Jag har nu mindre än 100 dagar kvar i staterna, Jag vet inte vad som hände med alla de 229 dagar som jag redan har varit här, men borta och passerade är de. Tid är ett sådant fantastiskt fruktansvärt ting, eller fruktansvärt fantastiskt beroende på hur man väljer att se det hela. Pratade om detta med min Danska vän Louise som också är utbytis på samma skola som mig, och hon, precis som mig och troligtvis majoriteten av alla andra utbytesstudenter känner att tiden går för fort. Men till skillnad från mig är hon smart, och sa istället åt mig att "stoppa fingrarna i jorden", med vilket hon menar att stanna upp, reflektera och bara njuta. Helt enket en stund att ta in allt som händer eftersom det inte kommer att vara här nästa år. Därför försöker jag nu sticka fingrarna i jorden minst en gång om dagen och ta vara på varenda sekund. Vänner är bra helt enkelt!
Mamma och pappa, jag hoppas att ni förstår hur tacksam jag är för den här möjligheten!
 
Bild från när jag, Maddy och Tyler hikade Rattlesnake Ledge för några veckor sedan.

The perks of early awakenings.

Tjatar nog mest hela tiden om hur vackert Washington är, men det går bara inte att släppa. Jag älskar bergen, vattnet och skogen. Tillsammans. Regnet har också sin charm, även om det inte är fullt så fantastiskt som i början av året. Kanske beror det på att vi nu går in i den regningaste tiden och att vi varje vecka tycks slå nya regnrekord. Utav 28 dagar i Februari regnade det 26 av dem enligt Mark's counting. Men det är okej ändå. Dessutom blir de soliga dagarna så mycket mer uppskattade! Senaske veckorna har träden börjat blomma och gatorna till och från skolan är rosa och vackra, trots att rosa och jag egentligen inte kommer så värst bra överens. Även himen är rosa de soliga dagarna som jag vaknar upp för att ta mig till skolan, och det slår mig med häpnad varje gång. Helt klart fördelar med att bo på ett regnigt ställe och behöva vakna tidigt.
 
Utsikt från vårt hus en morgon förra veckan. Tacoma, jag älskar dig.

Black Light TOLO

Denna helg var det åter igen dags för skoldans, ungefär som Homecoming i höstas bara att det inte längre är höst och att det den här gången var tjejerna som frågade killarna. Svensk och nojig var detta bland det värsta någonsin, men slutade hur som het upp med en "date" (ordet som används här även fast det låter så väldigt mycket mer seriöst i svenska) jag med. Gick alltså tillsammans med min kompis Dave, som trots my cheesy way of asking sa ja. Började kvällen med mat hemma hos Angela, och avslutade med mat fast denna gång på Mc Donald's (Hej Amerika!) och väl hemma en lång pratkväll. Hade det väldans trevligt och på det hela taget en gnutta bättre än Homecoming.
 
"Since I am Swedish, would you like to be my o-fish-ally awesome TOLO partner?" (Skjut mig snälla!)
 
Jag och Dave är stentuffa i vardagsrummet.
 

Best weekend ever (a month ago...)

Jag har under den senaste månaden försökt skriva en fin och lång text om hur bra och underbart min four-day weekend var. Den helgen som spenderades i Carmel hemma hos Lisa. Försöker sätta ord på hur glad jag var över att äntligen vara återförenad med en kalasbra vän och en liten bit av Sverige. Men det går inte. Kanske är det skrivkramp, kanske är jag bara lat. Men orden låter inte som jag vill att de ska göra, och inte heller som de borde. Det går omöjligt att få ner fullt hur lycklig jag var när shuttle'n rullade in i Monterey. Hur bra det kändes att få krama om någon som har känt en mer än halva livet och hur jag grät och skakade fastän jag egentligen var glad. 
 
Att se Lisa vant vandra omkring i den stad som nu är hennes hem, prata med sin amerikanska familj och skratta med de människor som hon träffar varje dag och kallar sina vänner var surrealistiskt. Lika så var det att få ta del av hennes amerikanska vardag. Konstigt på ett bra sätt. Att sedan komma tillbaka till Washington igen, var minst lika orealistiskt. Jag i mitt hem, Lisa i sitt som om ingenting hänt. Först då, tillsammans med en syster framför brasan, regn utanför fönstret och en översvämmad källare tror jag att jag förstod saknad en gnutta bättre. Och det gör mig glad. Minst lika glad är jag över de roliga dagarna i Carmel och över vilken härlig kompis jag har!
 
Syster-yster på en bänk på San Francisco airport i väntan på buss.
 
Promenad på stranden med delfiner simmande i vattnet bakom oss.
 
En favoritbild från stranden. Vrid på huvudet, för jag lyckas inte vrida på bilden.
 
Vattnet var kallt även fast det var Cali. "Stupid swede" som min v-pappa sa när han såg bilden. 
 
Vi gick på Zumba, ett gemensamt intresse för våra värdmammor. (Jag var lagomt okoordinerad som vanligt)
 
Vi tog bilen längs kusten och beskådade världens finaste utsikt.
 
Så fin att vi var tvugna att stanna och ta hopp-bilder.
 
Vi gick sedan på en liten hike till ett vattenfall och hade det bra.
 
Fick träffas Lisas vänner vid en bonfire på stranden.
 
Dag 2 började vi med vad som var menat att vara en springtur, men blev mer av en promenad, till stranden.
 
Vi traskade vidare till strand nummer 2 där vi gjorde Yoga och blev fotograferade av turister (även fast jag och Amber var minst lika turistiga själva)
 
Vi träffade Lisas vän Robin och gick på Monterey Aquarium. Vi var tuffast av alla sjövarelser. 
 
Lisis och jag framför en gigantisk vattentank med sköldpaddor och fiskar. (Detta är just nu min skärmsläckare Lisa)
 
Vi promenerade runt i Monterey och tog lite bilder. Fy tusan vad bra denna Lisa är!
 
Sa hej då till Lisa dagen efter med frulle-bulle på flygplatsen. Fin och saknad vän!

America has taught me a lot.

För ganska precis 10 dagar sedan firade jag ett halvår i USA. Fantastiska månader där jag har fått uppleva en drös saker som nu är finfina minnen jag kan bära med mig. Amerika har dessutom fått mig att inse en hel del gällande mig själv, några av dem finns stated down below i en lista eftersom jag tycker om listor (också en av mina senare uppenbarelser).
 
  • Jag är inte fullt så välorganiserad som jag tidigare har trott. Inte alls faktiskt, utan ganska mycket av en slarver som tappar bort saker hela tiden och är ganska vimsig även fast jag fortfarande gärna intalar mig att jag inte är det.
  • Min engelska är inte fullt så kass som jag förväntade mig att den skulle vara. Hittils har mina språkkunskaper bara orsakat lite småroliga missförstånd och inte ett tredje världskrig.
  • Människor är generellt sett fördomsfulla och likaså är jag. Exempel: Amerikaner har så mycket falska förväntningar om Sverige och svenskar (om de ens vet vad det är), och uppenbarligen det samma gällande mig med tanke på den där parantesen..
  • Det är fullt möjligt att lära sig tycka om saker som du tidigare tyckt varit äckligt. Senap, majonäs, saltgurka och hot sauce är numera en daglig del av min lunchmacka. Bör påpekas att denna konstiga kombination helt och hållet är Marks ansvar.
 
Som sagt, dessa 6 månader har varit underbara även om jag har haft svackor, och jag vet med säkerhet att jag alltid kommer att minnas detta äventyr. Men än är äventyret inte över än vilket är tur, för jag är verkligen inte klar med allt vad ett utbytesår innebär. Jag har lite mer än 4 månader kvar och jag ser fram emot vad mer jag har ätt lära mig och uppleva. 
 
En Hanna in the action att laga köttbullar för några veckor sedan.

Best 24 hours ever!

När jag vaknade i lördags trodde jag att det skulle bli en helt vanlig lördag i Tacoma. Mulen himmel, regn i luften och lätt dimma. Inget ovanligt. Dagen flöt på och jag och Amber åkte för att kolla på killarnas District swim meet (flöt och simning i samma mening, I'm hilarious!). Hade det bra i värmen på läktaren och såg glatt på medan allt fler Stadium simmare tog sig vidare till State, och förberedde oss efter ett par timmar på att gå ut till bilen och åka hem. Men när vi väl kom ut var allt förvandlat och världen var vit av snö (så vit som den kan bli av 2 millimeter alltså) Regnet hade bytts ut mot små vita flingor som fort växte sig allt större och jag var lyckligast i universum, medan Amber tillsammans med resten av bilförarna var vettskrämda av tanken på att köra på vitt underlag. Tog oss som tur var nästan hela vägen hem sånär som på den sista långa backen upp till huset, så vi fick parkera bilen och gå de resterande 400 metrarna.
 
Kvällen gick och det fortsatte snöa så pass att vi vid 10-tiden hade ungefär en decimeter på backen, så jag, Amber och hundarna klädde på oss och gick på världens mysigaste kvällspromenad. Mötte massvis med barn och föräldrar tillsammans såg till att bilgatorna förvandlades till pulkabackar, eftersom inga bilister vågade sig ut. Dock var det töväder redan på söndagsmorgonen, så vi skyndade ut och byggde snögubbe, snölykta och hade snöbollskrig. Sedan kom regnet och spolade bort det sista av snön lagom till måndagen. Är i vilket fall fortfarande alldeles bubbelglad i av lycka över att vi fick snö, för som jag har saknat det!
 
 

Dixie, Amber, mig och Cookie, och jag lyckligast i världen.
 
I snöängel-action mitt i natten.

Snöiga, ganska kalla och en aningen blöta, men fruktansvärt glada!
 
Vi var stentuffa med snögubben vi byggde på vår gård, som dessutom hade en minimorot till näsa.
 

När regnet väl kom var vi Washingtonians tillsammans, han med ett paraflax och jag i hiking boots.
 
 

Super Bowl yeah!

Super Bowl är avslutat med en stor vinst till Seattle Seahawks (43-8), och därför även ett överlyckligt Washington. Fantastiskt game med höga poäng for the Hawks och roligt att titta på trots att jag stup i kvarten måste ställa lite småkorkade frågor. Eftersom min värdpappa och hans vänner är hyfsat inne i football hade vi ett gäng över hos oss vilket resulterade i hög ljudvolym och uppspelta hundar. Även grannarna tycks ha varit inne i matchen då de sköt fyrverkerier efter varje touchdown, likt övriga Tacoma och Seattle.
 
Eftersom jag håller på att bli en hemskt dålig vinnare och överdrivet Seahawks-fan tänkte jag även passa på att vara sådär ohyfsad och hemsk genom att lägga upp massa skämtbilder med Broncos...
 

Avslutar med en bild på mig och mitt numera mest älskade klädesplagg:

Hola Februari!

Februari är redan här och jag är som vanligt förrvirad över vart tiden tar vägen. Som tur är gör det inte så mycket att tiden går fort för en gångs skull, för jag har en hel del roligheter att se fram emot denna månad.
 
Imorgon börjar det hela då Super Bowl final spelas, vilket är ett stort och viktigt football game, speciellt här i Washington eftersom Seattle Seahawks, vårt alldeles egna football team tog sig hela vägen till final. Allt har varit väldigt hypeat ända sedan football sässongen drog igång i höstas. Folk iklädda sina team jerseys på game dagar och dagarna innan game-dagar, 12th man flags hissade på de flesta byggnader (en seahawksflagga kort och gott), bland annat på min skola, Tacoma Dome, The Space Needle och i vår grannes trädgård. Dessutom är stora delar av mitt neighborhood dekorerat sina hus i Seahawks-färgerna grönt och blått. Med alla dessa ljusslingor känns det därför fortfarande ganska juligt här! Är hur som helst ganska megataggad för finalen imorgon, trots att jag inte riktigt förstår denna konstiga sport ännu.
 
Är också peppad för Winter Olympics, vilket innebär vackra snövyer på TV skärmen och förhoppningsvis en hel del medaljer till Sverige. Och USA antar jag, även fast Sverige är en gnutta tuffare.
 
Sen vidare till det bästa av allt med Februari, nämligen alla hjärtans dag. Men inte på grund av rosor, coklad och rosa gulligull-hjärtan, utan för att jag och Amber den dagen flyger till Kalifornien för att hälsa på världens bästaste och otroligt saknade Lisa. Längtar otroligt mycket efter denna knäppa, glada och underbara filur, trots att hon befinner sig ofantligt mycket närmare än någon annan av mina svenska vänner och familj. Är väldigt förväntansfull för detta lilla äventyr!
 
Inledde dessutom månaden med en trevligt pratstund över Skype med Felicia som just nu befinner sig i Idaho, Boise där hon spenderar sitt utbytesår. Även hon supertuff Exploriusstudent som jag hade bredvid mig under flygresan till USA och under dagarna I New York. Riktigt kul var det att prata med henne igen för första gången på 5 månader!
 
Av bilden att dömma pratade vi tydligen i en timme och tre-kvart, och vi tycks dessutom ha gjort ett bra jobb med att skaffa oss dubbelhakor här i USA!
 

My school is prettier than yours!

 
Rött tegel, tinnar och torn, 6 våningar och stadens bästa utsikt över Puget Sound är ord som lite kortfattat beskriver Stadium, en av de vackraste byggnaderna jag någonsin har sett. Inte bara ser det ut som Hogwarts utan dessutom är allt nytt och spännande för mig vilket gör att allt känns lite extra magiskt. Men visst har jag börjat vänja mig med allt nytt och utsikten får mig inte längre att stanna i trapporna till och från mina klasser, att tilltala de vuxna med "Mr" och "Mrs" är numera en självklarhet och jag går inte vilse fullt lika ofta som tidigare. Det går så fort att vänja sig och komma in i en rytm, trots ny omgivning och så mycket nya intryck. Om det är bra eller dåligt vet jag inte riktigt än, det enda jag vet är att vad jag för 156 dagar sedan inte ens kunde föreställa mig, och än mindre sätta ord på numera är hemma.
 
OCH... Om ni inte har sett "10 things I hate about you", gör det. Filmen utspelar sig nämligen på Stadium, dock innan det renoverades. För ja, min skola är vackrare än din.

Finals is here!

Denna vecka är det finals hela torsdag och fredag, med en slightly tjuvstart redan på onsdagen i vissa ämnen. Detta är ungefär som ett stort terminsprov som har hyfsat stor påverkan på ens totala betyg. Eftersom jag strävar mot att kunna graduate här, med ett Amerikanskt high school diploma måste jag ta dessa två timmar långa testen, och dessutom prestera relativt bra. Hade inte fruktat proven speciellt mycket tidigare, tills alla andra runt omkring mig började freaka ur totalt. Extra motiverande är att mötas av denna affisch varje dag påväg till mitt skåp!
 
 
 

Lever loppan.

Idag är det på pricken 5 månader sedan jag senast stod på svensk mark. På något vis känns det så nära och som om det var alldeles nyss jag satt i mitt svenka rum med resväskan på golvet, samtidigt som jag har svårt att föreställa mig något annat än ett liv här och nu. Har under 5 månader hunnit med så mycket roligt och fått chansen att möta så mycket fint folk med öppna sinnen och hjärtan. Hela värden tycks krylla av dem och det gör mig lycklig. 
 
Igår var en extra bra kväll med vänner i en bil, milkshake till middag på en parkeringsplats och promenad nerför de längsta trätrapporna jag har någonsin sett. Trapporna ledde oss ner till en strand med små och mysiga hus som var byggda på stående timmerstockar över vattnet med utsikt över Narrows Bridge. Vi gick tills husen glesnade och fortsatte även fast den smala vägen tog slut för att balansera på timmerstockar, stenbumlingar och vickelsten. Såg på avstånd tåg åka förbi och in i en tunnel och försvinna. Efter ett tag begav vi oss tillbaka in till Tacoma downtown och klättrade ännu fler trappor för att från hustaken få se en vacker stad breda ut sig under oss, gick på broar och mådde allmänt bra trots att vi alla fem frös av oss fingrar och tår. Igår var helt enkelt en sån där bra kväll som man inte riktigt vill att ska ta slut men ändå gör det.
 
 
 
 
 

Ny familj och blablabla. :)

Fick frågan för ett tag sedan om varför jag bestämde mig för att byta värdfamilj. Är egentligen ingenting som är speciellt personligt, men jag har bestämt mig för att inte ta upp det på bloggen eftersom det rör fler personer än bara mig själv och det är därför ingenting som jag behöver eller borde dela med alla över internet. Trivs i vilket fall kanonfint i min nya familj och är glad för hur bra det hela löste sig! 
 
Two incredibly gross pictures of me and Bam from Christmas day.

Tidigare inlägg