Arlanda!

Chillar livet ur mig på ett hotell nära Arlanda med mamma och pappa. Från förstret kan jag se flygplan lyfta var och varannan minut. Själv ssitter ag och fantiserar om vart planen är påväg. Vad för äventyr som väntar passagerarna och vad de lämnar bakom sig här i Sverige. Och imorgon, då är det äntligen min tur att lyfta. Kanske kommer folk på marken spana upp mot himlen och ställa sig samma frågor som jag själv alltid gör när jag ser ett flygplan i luften. Inte ens jag själv vet svaren på dessa frågor. 
 
Jag skoja bara förresten, jag vet ju destinationen. London, Heathrow och sedan JFK, New york. Soft landing camp i tre dagar, och slutgiltigen Seattle Tacoma airport. Som jag längtar!
 
 

Så nära nu!

Väskan ligger öppen på mitt golv, så gott som färdigpackad och de sista "hejdå" är sagda. Till mina simmarbarn, vänner och släkt. För vare hejdå förstår jag lite mer av vad jag ger mig in på, men förstår fortfarande lite i förhållande till antalet hejdå jag sagt de två senaste dagarna. För det här händer verkligen! Jag åker snart. Det är så nära att jag nästan kan sträcka ut handen och ta på det, men samtidigt är det så långt bort. Inte längre i tid, men i avstånd. Jag är så otroligt taggad på att ta del av vad som väntar, och oerhört tacksam över att ha chansen att överhuvudtaget kunna få göra det här. För, som sagt, detta händer verkligen!

Imorgon åker jag, mamma och pappa till Arlanda och bor där den sista natten, vilket betyder att inatt är sista natten i min egen säng på ett år. Overkligt. Hisnande. Fantastiskt.


Vad katten har jag glömt?

Resväskan står så gott som färdigpackad i hallen och väntar på att få åka, endast lite smågrejs kvar att packa. Problemet är att min resväska, som får väga upp till 23 kilo endast väger 14 kilo i nuläget. Av dessa 14 kilo väger väskan i sig 5 kilo, och mina mediciner cirkus 2 kilo. Detta vill säga att jag har 7 kilos packning med övriga saker. Kanske borde jag vara glad över att ha så mycket till godo, men icke sa nicke. Jag ser två möjligheter i det hela. Antingen är vår våg trasig eller så har jag glömt att packa ner mer än hälften av alla viktigheter.
 
Om vikten mot förmodan skulle stämma är det tur att jag är så megasmart att jag kommer att lösa problemet med ytterligare något klädesplagg och lite lösgodis. Går på vad en klok femåring i sätet framför mig på tåget hem från ambassadbesöket sa till sin farmor. "Allt blir bättre med godis. Visst har jag rätt farmor?" Smart som bara den om du frågar mig!
 

9

Det är mindre än 10 dagar tills jag åker. Nio dagar för att vara helt exakt. Jag kan räkna på mina fingrar, och jag behöver inte ens använda alla! Förstår fortfarande ingenting, förutom att jag måste låta dum, dummare, dummast som inte förstår. Men det känns ganska bra att inte riktigt fatta. Gör alla hej då lite lättare. Har en hel del grejs kvar på min att-göra-lista att pyssla med också, men det är lugnt intalar jag mig. 
 
 
 

Kärlek på kartong.

Det går sakta men säkert framåt med det mesta, fem bra exempel på detta är följande:
Har fått mitt visum.
Har fått mitt Ica bankkort.
Har detaljplanerat mina sista veckor.
Har blivit kär i en kartongbit.
Har sovit på tok för lite. (Gör allt en aningens roligare)



Räknar ner.

Kan nu räkna på fingrar och tår antalet dagar tills jag åker. Behöver inte ens använda alla 20, utan endast 18. 18 dagar i Sverige återstår. Ofattbart!

Har hunnit fixa de sista presenterna till min värdmamma idag, så det känns megabra. Imorgon ska jag kryssa av ännu fler punkter på min Att-göra-lista är tanken. Känns också megabra.

 

And in that moment, I swear. We. Are. Infinite.

I förrgår sa jag hej då till Lisis en sista gång innan hennes USA-äventyr börjar. Vi stod under en gatlykta i dess gula sken och pratade, dansade och kramades. På avstånd spelades Håkan Hellström från en steroanläggning tillhörande någon av villorna i kvarteret. Det var fint, och ett väldigt, väldigt bra hej då till en grym kompis. I övermorgon flyger hon till Kalifornien och jag är en gnutta avundsjuk. Jag vill också börja mitt utbytesår nu nu nu, men jag vet att jag behöver de tre veckor i Sverige som jag har kvar för att bli helt redo.


Lika stark som Pippi Långstrump.

Igår köpte jag en handbagageväska. Svart och lite blå, alltså fin. Och när man har en ny väska (som förövrigt bara väger 1,7 kg) kan man bära den på en hand och låtsas som att man är superstark. Typ som Pippi Långstrump. Enda skillnaden är att hon bär en häst istället för en väska. Men ändå. 
 
 

I försök att bli tuff...

I ett desperat försök att bli tuff (inte så desperat som man kan tro) har jag lämnat min kära knapptelefon och är numera IPhone ägare till pappas gamla trea. Har döpt honom (ja telefonen, inte pappa) till Ärtan. Vi kommer att bli bästisar.

Hur som helst tänkte jag bli ännu tuffare genom att försöka mig på mobilbloggning, så om det ser kasst ut skyller jag på Ärtan. Så kort sammanfattning: Idag har jag varit nere på stan och shoppat fotoalbum, träffat blivande utbytisar från Falun, snackat, ätit en megagod grekmacka och cyklat samtidigt som jag flaxat med armarna som en fågel och varit ( är fortfarande) lycklig. Najsigt värre!

 


Att göra-grejs.

Har börjar skriva "att-göra-listor" för de dagar jag har kvar i Sverige. Kul? Ja. Stressande? JAAA! Punkterna blir allt fler och fler, och dagarna bara färre och färre. Har lite allt möjligt kvar att göra, allt från sista vaccinationen, ambassadbesök och ica-bankkort kvar att fixa till småsaker så som att lämna in lönelappar och ha en Harry Potter-kunskaps tävling (sistnämnda är visserligen grymt seriös. Min heder står på spel..). 
 
Har ingen aning om hur jag ska hinna, men det lär väl gå på något sätt. Och jag vill absolut inte klaga, för att ha fullt upp tycker jag verkligen om. Man hinner med så mycket mer än vad man skulle ha gjort annars, och
dagarna blir roligare. Perf helt enkelt! :)
 
Tacoma, kolla bara hur vackert!

Världens bästa omelett.

Träffade Lisis idag. Mycket ytbytessnack blev det, varvat med världens bästa omelett, dopp i sjön och mer utbytessnack. Riktigt grym tjej det där! Förutom ytbytessnack utbytte vi kläder och jag är nu mera lånare av världens  gosigosmysigvitstrukturmönstrade tröja tills vidare. (Ensidigt byte bör poängteras...)
 
Men bort från I-landsproblemen och åter till omeletten. Seriöst bästa någonsin, speciellt bra var den på en skiva knäcke. Och på tal om det, varför ska man förresten säga omelett när man blir fotograferad? 
 
 
 
 

FREAKING PLACERAD!

Jag har fått min placering. Jag har verkligen blivit placerad! Fick det väldigt efterlängtade samtalet av explorius i torsdags, alltså 11 Juli klockan 18 30 (för att vara exakt..) på ett tåg i Spanien. Blev väldans överraskad och log som ett fån resten av dagen. Kommer alltså att bo i Tacoma, Washington state tillsammans med en värdmamma, och kanske, kanske att jag får en utbytis som världsyster. Och även fast alla som blivit placerade säger samma sak kan jag inte låta bli att säga det jag med: Allt verkar jättebra! Nu återstår bara att knåpa ihop det där första mejlet till min världmamma!
 
 
 

Lincoln high school

 
Eftersom jag åker med selectprogrammet på Explorius fick jag för någon vecka sedan veta vilket high school jag kommer att gå på i USA. Lincoln high school it is! Verkar väldans trevligt, jag menar kolla byggnaden! Megafin! Hur som helst har jag förstått det som att det är en ganska liten skola på ca 400 elever (kring medelstor i en vanlig svensk stad). Erbjuder diverse bildkurser och har ett simlag, vilket gör den ännu mer perfa. Har också längre skoldagar än andra high school's och obligatorisk lördagsskola en gång i månaden. Spännande koncept. (Uppmärksamma hur duktigt jag försöker praktisera rådet att se alla skillnader som något annorlunda och lärorikt istället för att flaxa med armarna och panika. Jag kommer bli väldans smart om inte annat!)
 
Har haft lite mejlkontakt med en trevlig prick på Tacoma high school district som gav mig lite mejladresser, så ett mejl till coachen i simlaget ska snart skickas iväg. Najsigt värre! (Och läskigt eftersom jag tvingar mig själv att dubbelkolla allt jag skriver sjutioelva gånger för att inte stava fel, råka bli missförstådd eller verka lite dum.)
 
 
 

200 svenska riksdaler.

 
Köpte skönheten på bilden ovan för några dagar sendan på Bokia för 200 kronor. Boken alltså, inte Hannan (lätt att missta sig kände jag eftersom de säljer så grymt måga Hannor på Bokia nu för tiden). Planerar att skriva lite fint i den under tiden i USA så att jag minns vad jag har för mig (tips från Tina för övrigt, som låter riktigt kokt). Dock har jag redan börjat skriva... Så himla fint block ju! 

Hej då schweizare.

Sa hej då till Tina för drygt en vecka sedan. Blev en hel del tårar, skratt och kramar det sista dygnet som spenderades hemma hos henne tillsammans med hennes värdfamilj, en grymt god middag och en ljummen sommarkväll . Nu är hon åter på Schweizisk mark efter 10 månader i ett helt främmande land med ett språk hon från början inte kunde ett ord på. Mer inspirerande, snäll och positiv människa tror jag är svårt att träffa, och jag är verkligen glad att jag har fått lära känna henne.
 
Hennes utbytesår har precis tagit slut, och mitt har inte ens börjat. Konstigt på ett sätt, speciellt att se henne packa sina väskor, skicka hem stora kartonger till Schweiz och säga hej då till folk som kommit att betyda mycket för henne under året, samtidigt som jag vet att mitt liv mycket möjligt kan komma att se likadant ut ett
år från nu. Känns kort sagt overkligt.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Skolavslutning

I torsdags slutade jag tvåan, vilket var lite ledsamt. Hade aldrig kunnat ana att det skulle kännas så konstigt att lämna klassisarna. De hade för övrigt fixat en present åt mig. Riktiga gullungar!
 
Igår for jag runt i Falun, kollade på studenten och åkte på några studentskivor. Finfina var de allihopa i sina fina, vita mössor. Lite knäppt är det att det fortfarande är två år kvar tills det är min tur, precis som det var förra året innan jag visste att jag skulle fara till Amerikat. Men fy så bra dessa två år ska bli!
 
Grym och härlig klass. Tycker om er!

Visumfotografering

Var på fotobutiken idag i Falun och fotade mig till visumet. Helt fantastiskt charmigt. Verkligen. Allt förberedelsearbete, som för övrigt tog en hel del tid, är nu klart och passande nog fick jag hem mitt visumunderlag för några dagar sedan. Nu återstår bara ett besök på ambassaden i Stockholm som är inbokat till den 25 juli. Grymtans!
 
 
 

Dä funkant, venne, djickent, tröck, röck, bääsch osv.

Som följd på det engelsksvenska lexikonet har jag hittat en annan grym översättare, dalmål till rikssvenska. Ett ord: Grymt. Vissa är helt enkelt klockrena!
 

Tummar & tår.

Det blev ingen värdfamilj i maj som jag hade hoppats på. Håller nu tummar och tår för att det blir i juni, samtidigt som jag inte försöker tänka på det. Inbillar mig nämligen att Explorius inte kommer att ringa förrän jag har slutat tänka på det. (Yes, jag är övertygad om att de kan läsa tankar.) Men hur katten slutar man tänka på något som tar upp större delen av ens hjärnas tankekapacitet?
 
 
 

The Swede is a person of few words.

Megamycket jobbigare att som svensk snacka engelska än vad det är för engalsktalande att prata svenska. Enligt detta då vill säga...
 

Tidigare inlägg