Everything is so good.



Livet är bara så bra just nu på alla sätt och vis. Det är sommar, jag skrattar mycket och jag känner mig så complete. Jag är lycklig helt enkelt och jag vet inte hur jag om endast två veckor ska kunna lämna allt utan att fullkomligt gå sönder. För samtidigt som  en del av mig saknar familj och vänner i Sverige är jag rädd för hur det kommer att kännas att sakna Amerikansk familj och vänner. Jag tror att jag aldrig riktigt förstod att jag skulle lämna Sverige, men än mindre förstår jag att jag nu måste lämna USA. Jag är inte redo än, och jag vet inte om jag någonsin kommer att bli. 

Missförstå mig inte, jag älskar er i Sverige så mycket mer än jag kan beskriva. Men jag älskar det här med. Mitt hjärta är delat i två, och jag vet inte hur jag ska få det att kännas helt just nu.

Vad sjutton är det som händer..?

 
På väggen bakom min säng hänger en blå graduationgown. Anledning: Vecken måste försvinna innan Graduation på Fredag. Ja, Fredag. FREDAG FÖR SJUTTON GUBBAR! Är mitt skolår verkligen redan slut? Om så är fallet vägrar jag att inse det. Men om Graduation är läskigt och nära är det ingenting i jämförelse med vad som händer imorgon. Om mindre än 24 timmar möter jag mina Svenska föräldrar på flygplatsen. Om mindre än ett dygn kommer de att veta vad mitt hus ser ut som, vad jag och min värdfamilj pratar om kring middagsbordet och hur Washingtonluften känns att andas. Det är helt plötsigt min tur att visa de två personer som alltid guidat mig genom livet, det liv jag lever nu. Ombytta roller minst sagt. Jag har svårt att förstå det, precis som med det mesta i den här världen vill säga. Jag vet inte om jag är redo än, men jag försöker. De är förväntansfulla och jag älskar dem båda ofantligt mycket. Just nu är det allt jag behöver veta. 

More from Prom 2k14

Tänkte bara ta en stund att vara ofantligt töntig och publicera den officiella prom bilden som togs under prom. Lång kö och många finklädda personer som lined up framför kamerorna med stora leenden. Minst lika många som senare var missnöjda med bilderna efter pick up i skolan två veckor senare. Som tur var tillhör inte jag den gruppen, och blablabla. Jag är en lite bajsig så hej då!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

A day in Seattle.

Förra veckan var det senior skip day, kort och gott en dag då alla seniors bestämmer sig för att skippa skolan och göra något bättre, som att sova, äventyra eller bara vara awesome. Eftersom att mina vänner är fruktansvärt tuffa tog vi oss en heldag i Seattle och alla dess fina parker, helt utan att spendera pengar (sånär som på parkering, bensin och lunch). Och för att göra det hela ännu bättre var vädret på vår sida med. Inte regn, inte för starkt solsken och inte för molnigt. Lagomt. Washington, I am deeply in love with you.
 
 Vi hälsade på The Troll under en av Seattles alla broar.
 
Jag är övertygad om att vi hittade planetens mysigaste secondhandaffär, och att vi tog de tuffaste spegel-selfies någonsin på en annan mysig, men svindyr affär.
 
Seattle skyline var fin som vanligt.
 
Picknick lunch från Dick's var också bra. Som vanligt det med.
Klättrade på icke klätter-tillåtna föremål med två ofattbart bra personer.
Drog vidare till nästa park och svävade ovanför Seattle för en lång stund.
 
Seattle är fint och likaså är Katie och Tyler.
 
Park nummer 3, och Tyler var lite on top of the World.
 
Walk genom en rosa träd-djungel innan hemresa.

Memorial Day.

Idag är det måndag den 26 Maj, vilket innebär Memorial Day här i USA. Det innebär även en jobb- och skolfri dag för de flesta, och är en dag tillägnad att hylla de Amerikanska soldater som har stridit och dött för landet. Mycket främmande koncept för mig som svensk, speciellt i början av året då patriotismen i allra högsta grad kändes skrämmande. However har jag börjat komma till terms med dessa skillnader och får mig att för varja dag älska detta land mer och mer. Hade tillexempel en jättefin memorial cermoni på skolan förra veckan. Vacker musik och fina ord från bra talare mitt på skolans courtyard i solskenet och under den största flagga jag någonsin skådat. Idag tog Joy mig och Amber till en liknande cermoni på en av gravgårdarna i en närliggande stad, även denna gång fint! Vi passade dessutom på att lägga blommor och flaggor hos släktingar och hade kort och gott en härlig familje-dag. Jag är och kommer alltid att vara denna fina familj tacksam bortom vad det finns ord för!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Obligatorisk prom-update

Förra veckan hände prom, kanske bland det mest amerikanska av amerikanska så jag känner mig därför lite obligated att skriva om det. Redan en månad innan själva prom blev "promposals" till höger och vänster lite till en del av vardagen, vissa superstora och avancerade satsningar, andra mindre men minst lika gulliga. För ja, tro det eller ej, efter 9 månader i USA ser även jag det som något gulligt och inte en överdriven och pinsam handling. Somehow lyckades även jag skaffa mig en prom date i form av Dave som frågade mig ett par veckor innan, en kväll i vår back yard. 
 
Den klassiska "Jag blev just frågad till prom!" bilden som togs efter.
 
Tiden fram till prom gick sedan fortare än vad jag någonsin hade kunnat vänta mig och helt plötsligt var det Lördag 17:e maj, en dag som jag och Amber spenderade med att gå en välgörenhets marsch bland annat, samt ytligheter så som hår och smink. Senare samma eftermiddag kom våra prom dates över till vårt hur för obligatorisk Picture taking. Åter igen, väldigt amerikanskt. Som tur var är dessa människor, inklusive Värdmamma bakom kameran väldigt underhållande, och våra bilder är därför likaså. Långt från perfekta, mycket skratt och en hel del awkwardness.
 
The main struggle of prom night, how to avoid killing your date with the boutonniere.
 
Amber and I, the coolest combo out there.
 
Tiny Group Picture with Dave and I, and Michael and Amber.
 
Efter tusentals bilder drog vi sedan vidare till Downtown Tacoma för middag tillsammans med övriga i vår grupp, och självklart ännu fler bilder. Denna gång framför The Glass Art Museum, mycket möjligt en av mina favoritbyggnader på denna jord, praktiskt nogt belägen på andra sidan gatan från The Union Station, vår Prom location. Prom visade sig vara en sådan upplevelse som det inte riktigt finns ord för. Speciell. Amerikansk. Fotografi. Musik. Ohörbara konversationer. Dans (även om det var ett minimum för de flesta, dock inte mig och Dave, eftersom Dave är Dave). Avslutade kvällen minst lika bra on the Waterfront med nattutsikt av ljus i olika toner och nyanser. Lite lagomt magiskt. Allt som allt, en bra kväll med personer nu betyder sådär megamycket för mig och som jag uppskattar mer och mer för varje dag.
 
Majoriteten av vår grupp: Layne & Megan, Jag & Dave, Nick & Katie, Michael & Amber, and Tyler & Maddy.
 
Underbara personer som jag stolt kan kalla mina vänner, fantastiskt vackra med personligheter ännu vackrare.
Megan, Amber, jag, Louise och Angela.
 
Alex & Louise, jag & Dave. The Vikings with their dates, or the Americans with their dates, both work. Hur som helst, älskar denna bild tillsammans med den bästa Danskan out there!
 
I don't even know. Just because... Sweden, Denmark and America give the word stupid a new meaning?
 
Union Station, även det en fantastiskt tuff byggnad.
Avslutningsvis, en halvstel bild på Dave och mig trots att han är den minst halvstela person jag vet och dessutom anledningen till varför Prom blev lyckad och varken stel eller halvstel. Om era ögon nu blöder på grund av för mycket prom bilder förstår jag er till fullo. Tack vare denna tillställning och allas bilder är alla mina sociala medier vid detta lag ganska hemska.

I don't know if I'll have the time..

Tiden springer verkligen iväg, och det är svårt att greppa att de saker som under hela året tyckts ligga långt i framtiden helt plötsligt är så nära att det nästan går att ta på. Hur kan det redan vara så kort tid kvar till prom att promposals till höger och vänster är en del av vardagen? Hur kommer det sig att jag endast har fyra vattenpolo game kvar att spela i League? Och varför i hela friden hänger min cap and gown numera på min garderobsdörr bredvid min promdress? Jag förstår helt enkelt inte hälften av allt som händer runt omkring mig just nu, och ännu mindre hur fort tiden faktiskt går. 
 
Det enda jag riktigt vet är att jag ska ta vara på den tid jag har kvar, och njuta av vänner och händelser i vardagen, även de tillfällen då jag känner mig liten och saknar er i Sverige. För jag vet att allt detta kommer att vara så långt borta om bara ett par månader, med nya människor att sakna. Jag vet därför helt enkelt inte hur mycket tid jag kommer att lägga på att skriva här. Men det visar sig!
 
"I don't know if I'll have the time to write any more letters, because I might be too busy trying to participate"
- The perks of being a wallflower, Charlies last letter
 
Telefon selfie i badrumet med min Cap and Gown.
 

American easter experience!

Som utbytesstudent känner jag mig ibland lite små-förvirrad. Tillexempel visade det sig att den gågna helgen var påsk, något jag var helt omedveten om fram till självaste långfredagen, då det nämndes av någon i skolan. Anledningen till detta skyller jag främst på att springbreak inte var relaterat till påsk över huvud taget. Men trots att jag hade glömt bort påsken hade inte min familj gjort det, och vi firade tillsammans. Kelsey kom hem från college och några av kusinerna kom på besök, samt ytterligare lite släktingar för påskmiddag. God mat, en hel del prat och andra roligheter gjorde alltså min påsk pretty awesome!
 
Hade även lite intressanta Sverige-samtal med familjen. Att vi har påskkärringar som flyger till blåkulla ("Easter witches who travel to the Blue Valley") på kvastkäppar var enligt dem helknäppt. Ännu mer konstigt var konceptet att knacka dörr och få godis. "Like Trick or Treating twice a year?!"
 
Imorse vaknade vi upp tidigt eftersom påskharen hade varit på besök och gömt easter baskets för oss runt om i huset.
 
Jag, Amber, Karen, Kelsey och Brian, samt Granola, Cookie och Dixie gullar oss i vardagsrummet.
 
Två sekunder senare var det kaos på grund av en sprallig Granola puppie.
 
Mycket möjligt min absoluta favoritbild från påsk 2014.
 
Påskharen hade även varit i trängården, vilket innebar Easter egg hunt.
 
Jag och Granola var ett ganska kasst äggletar-par om jag får säga det själv.
 
Bam däremot var mer successful. Troligtvis bäst av oss alla!
 
Vi fortsatte påskligheterna med äggfärgning. Färgglatt värre!
 
Efterbild. Hur tufft är inte Sverige-ägget om jag får fråga?
 

Vattenpolo är la bra!

Vattenpolosässongen är sedan en månad tillbaka igång och jag är lyckligast i världen över att åter igen varje dag efter skolan få gå ner till vår skolas underjordiska pool och spendera ett par timmar i vattnet. En sport som jag för inte allt för länge sedan inte visste speciellt mycket om är nu en stor del av mitt liv, och jag stortrivs. Inte för att jag är överdrivet bra, utan för att jag får vara i vatten och ha kul med de övriga 30, lite smått galna tjejerna på laget.
 
Hittills har sässongen gått kanonens och utav 6 matcher har vi 6 vinster i bagaget, vissa viktigare än andra. Detta innebär att vi för tillfället är rankade tredje bäst i hela Washington State vilket är lite småtufft. Om vi håller detta score uppe betyder det även att vi kan bli direkt-kvalificerade till State, utan att behöva spela the Wild-card tournment, som dessutom infaller samma dag som prom. Att sista minuten-kvala till state eller att gå på prom är ett beslut få av oss vill behöva fatta!
 
Imorgon spelar vi en av våra därför kanske viktigaste matcher, nämligen mot Gig Harbour som för tillfället är rankade nummer ett i Washington, och dessutom besitter State champion-titeln från simsässongen. De är därför ganska väldigt kapabla att simma fort. Hur som helst har Stadium, enligt vår coach för första gången på evigheter möjlighet att faktiskt vinna över dem. Något obeskrivligt stort som skulle placera oss högs upp på listan av vattenpolo-lag i Washington. Tuffelitufft!
 
Insåg precis att detta låter som ett extremt skrytigt inlägg, och som svensk är det därför min plikt att nu släta över allt som jag precis sade genom att förtydliga att våra framgångar med säkerhet inte beror på mina insatser de få minuter jag har spelat under Varsity-matcherna. Stadium råkar bara ha ett stort gäng ambitiösa och duktiga spelare som numera är seniors eller juniors, alltså bättre, starkare och läskigare än förut.
 
Har ännu inte så värst många bilder från vattenpolon, så därför blir det en repris från spring break med mig och några favoriter; Angela, Megan och Amber som alla tre är grymma på vattenpolo.
 
 


Spring Break.

Idag är det söndag, vilket innebär att mitt första, och troligtvis sista Amerikanska spring break är så gott som avslutat. Denna vecka har varit fantastiskt bra på så många sätt och vis, och därför också passerat alldeles för fort. Är det möjligt att det redan har gått en vecka? Enligt de miljontals bilder som jag har på min telefon och kamera tycks det i alla fall vara fallet, så jag tänkte ta och sammanfatta det hela med några av dem.
 
Började lovet med en roadtrip ner till Corvallis, Oregon, där min äldsta värdsyster Kelsey går sitt sista år på college. Vi besökte bland annat Oregons kust och staden Newport en dag, där vi vandrade omkring i många timmar, både på stranden och bland de små butikerna i staden. Passade också på att beskåda ett gäng sälar som njöt i solen på en av bryggorna i hamnen, gå på museum, och köpa kola (något som Oregon tydligen är känt för). Eftersom Kelsey var tvungen att ha lektioner några av dagarna då vi var där passade Amber och jag på att roa oss med att gå vilse i Downtown och fika. Vi fick även följa med på en college class om kor och deras fortplantning och vara med i fårladan när Kelsey gjorde research för sitt slutprojekt. Jag och Amber skaffade oss vänner för livet. Efter fyra mycket bra dagar satte vi oss åter på tåget tillbaka till Tacoma.
 
Glada bilpassagerare trots regn och rusk.
 
New Port beach, en Amber, och väldans mycket fiskmåsar.
 
Egobilder på stranden. Underbart vackra!
 
Bästa och gulligaste kompisarna man kan få.
 
Väl hemma igen bestämde vi oss för att tillsammans med några vänner ta en dag i Seattle för att kolla lite närmre på University of Washington, skolan där Amber kommer att gå nästa år. Vi tog alltså bilen upp, vandrade runt på campus och i några av byggnaderna för en stund och fick till och med besöka ett av "husen" (ungefär som en husgrupp med dorm rooms). Var häpnadsväckande vackert med berg i sikte, blommande körsbärsträd och fin arkitektur. Jag är nu ganska såld på college-konseptet och skulle utan tvekan kunna tänka mig att bli en UW Huskie nästa år.  
 
Amber, en tidigare Stadium-elev som nu går på UW, Megan och Angela.
 
Stentuffa som vi var provade vi headbands och kände oss oslagbara...
 
...Så oslagbara att det helt enkelt var vår plikt att köpa dem, samt att matcha på bowlingbanan senare samma kväll. (Att en leende Layne dessutom är med på bilden gör mig bara lite för lycklig)
 
Följande dag åkte jag ut i skogen med ett gäng vänner som hade slagit upp ett tält och skulle campa. Stannade för kvällen och grillade korv, lekte lekar och pratade.

 
Resten av lovet har jag spenderat med hundarna, främst på balkongen där jag har suttit och målat vad som ska bli en bild för Megan eftersom hon har efterfrågat en målning att ha i sitt college room nästa år. Stackars rum. Jag och Amber bestämde oss också, trots regn att ta hundarna på en springtur i leran. Kul trots att det numera luktar blöt och lerig hund i mitt rum.
 

Blue on blue, one stroke at a time, into deeper and deeper shades of night.

 
Jag är inte helt säker hur jag känner över det faktum att det hänger en glittrig långklänning på min garderobsdörr just nu. Är ännu mer förrvirrad är jag över det faktum att den glittriga klänningen är min och att jag tycker om den trots att den glittrar. Så ja, den blå och glittriga tygsaken är alltså min prom dress som lite smått oplanerat införskaffades igår i en affär som jag inte minns namnet på, vilket innebär att jag nu är hyfsat redo för Prom som äger rum 17e Maj. Dock är temat för denna dans är "The Great Gatsby" som jag aldrig tidigare har sett, och jag är alltså en gnutta mindre redo. Men men, det blir nog roligt ändå!

And the mountains echoed.

Jag har nu mindre än 100 dagar kvar i staterna, Jag vet inte vad som hände med alla de 229 dagar som jag redan har varit här, men borta och passerade är de. Tid är ett sådant fantastiskt fruktansvärt ting, eller fruktansvärt fantastiskt beroende på hur man väljer att se det hela. Pratade om detta med min Danska vän Louise som också är utbytis på samma skola som mig, och hon, precis som mig och troligtvis majoriteten av alla andra utbytesstudenter känner att tiden går för fort. Men till skillnad från mig är hon smart, och sa istället åt mig att "stoppa fingrarna i jorden", med vilket hon menar att stanna upp, reflektera och bara njuta. Helt enket en stund att ta in allt som händer eftersom det inte kommer att vara här nästa år. Därför försöker jag nu sticka fingrarna i jorden minst en gång om dagen och ta vara på varenda sekund. Vänner är bra helt enkelt!
Mamma och pappa, jag hoppas att ni förstår hur tacksam jag är för den här möjligheten!
 
Bild från när jag, Maddy och Tyler hikade Rattlesnake Ledge för några veckor sedan.

The perks of early awakenings.

Tjatar nog mest hela tiden om hur vackert Washington är, men det går bara inte att släppa. Jag älskar bergen, vattnet och skogen. Tillsammans. Regnet har också sin charm, även om det inte är fullt så fantastiskt som i början av året. Kanske beror det på att vi nu går in i den regningaste tiden och att vi varje vecka tycks slå nya regnrekord. Utav 28 dagar i Februari regnade det 26 av dem enligt Mark's counting. Men det är okej ändå. Dessutom blir de soliga dagarna så mycket mer uppskattade! Senaske veckorna har träden börjat blomma och gatorna till och från skolan är rosa och vackra, trots att rosa och jag egentligen inte kommer så värst bra överens. Även himen är rosa de soliga dagarna som jag vaknar upp för att ta mig till skolan, och det slår mig med häpnad varje gång. Helt klart fördelar med att bo på ett regnigt ställe och behöva vakna tidigt.
 
Utsikt från vårt hus en morgon förra veckan. Tacoma, jag älskar dig.

Black Light TOLO

Denna helg var det åter igen dags för skoldans, ungefär som Homecoming i höstas bara att det inte längre är höst och att det den här gången var tjejerna som frågade killarna. Svensk och nojig var detta bland det värsta någonsin, men slutade hur som het upp med en "date" (ordet som används här även fast det låter så väldigt mycket mer seriöst i svenska) jag med. Gick alltså tillsammans med min kompis Dave, som trots my cheesy way of asking sa ja. Började kvällen med mat hemma hos Angela, och avslutade med mat fast denna gång på Mc Donald's (Hej Amerika!) och väl hemma en lång pratkväll. Hade det väldans trevligt och på det hela taget en gnutta bättre än Homecoming.
 
"Since I am Swedish, would you like to be my o-fish-ally awesome TOLO partner?" (Skjut mig snälla!)
 
Jag och Dave är stentuffa i vardagsrummet.
 

Best weekend ever (a month ago...)

Jag har under den senaste månaden försökt skriva en fin och lång text om hur bra och underbart min four-day weekend var. Den helgen som spenderades i Carmel hemma hos Lisa. Försöker sätta ord på hur glad jag var över att äntligen vara återförenad med en kalasbra vän och en liten bit av Sverige. Men det går inte. Kanske är det skrivkramp, kanske är jag bara lat. Men orden låter inte som jag vill att de ska göra, och inte heller som de borde. Det går omöjligt att få ner fullt hur lycklig jag var när shuttle'n rullade in i Monterey. Hur bra det kändes att få krama om någon som har känt en mer än halva livet och hur jag grät och skakade fastän jag egentligen var glad. 
 
Att se Lisa vant vandra omkring i den stad som nu är hennes hem, prata med sin amerikanska familj och skratta med de människor som hon träffar varje dag och kallar sina vänner var surrealistiskt. Lika så var det att få ta del av hennes amerikanska vardag. Konstigt på ett bra sätt. Att sedan komma tillbaka till Washington igen, var minst lika orealistiskt. Jag i mitt hem, Lisa i sitt som om ingenting hänt. Först då, tillsammans med en syster framför brasan, regn utanför fönstret och en översvämmad källare tror jag att jag förstod saknad en gnutta bättre. Och det gör mig glad. Minst lika glad är jag över de roliga dagarna i Carmel och över vilken härlig kompis jag har!
 
Syster-yster på en bänk på San Francisco airport i väntan på buss.
 
Promenad på stranden med delfiner simmande i vattnet bakom oss.
 
En favoritbild från stranden. Vrid på huvudet, för jag lyckas inte vrida på bilden.
 
Vattnet var kallt även fast det var Cali. "Stupid swede" som min v-pappa sa när han såg bilden. 
 
Vi gick på Zumba, ett gemensamt intresse för våra värdmammor. (Jag var lagomt okoordinerad som vanligt)
 
Vi tog bilen längs kusten och beskådade världens finaste utsikt.
 
Så fin att vi var tvugna att stanna och ta hopp-bilder.
 
Vi gick sedan på en liten hike till ett vattenfall och hade det bra.
 
Fick träffas Lisas vänner vid en bonfire på stranden.
 
Dag 2 började vi med vad som var menat att vara en springtur, men blev mer av en promenad, till stranden.
 
Vi traskade vidare till strand nummer 2 där vi gjorde Yoga och blev fotograferade av turister (även fast jag och Amber var minst lika turistiga själva)
 
Vi träffade Lisas vän Robin och gick på Monterey Aquarium. Vi var tuffast av alla sjövarelser. 
 
Lisis och jag framför en gigantisk vattentank med sköldpaddor och fiskar. (Detta är just nu min skärmsläckare Lisa)
 
Vi promenerade runt i Monterey och tog lite bilder. Fy tusan vad bra denna Lisa är!
 
Sa hej då till Lisa dagen efter med frulle-bulle på flygplatsen. Fin och saknad vän!